Hur ska jag börja? Jag tänker inte kasta skit. För jag vet att det vi hade var så sjukt mycket bättre än så. Vi var lyckliga tillsammans, för det mesta. Jag vet även att hon fick mig till en mycket bättre och ärligare människa. Jag insåg mina svagheter, jag accepterade min depperition, jag accepterade mitt alkoholproblem. Jag blev starkare. Jag delade även en av dom bästa perioder i mitt liv tillsammans med henne. Hon fick lära känna en del av mig som ingen annan sett, en del jag inte visat för någon annan förut. Jag kände känslor jag aldrig trodde jag skulle känna. En kärlek jag inte trodde var möjlig. Jag såg en ljus framtid för första gången i mitt liv. 

Nu är det annorlunda, men jag klandrar ingen. Vi hade en underbar tid tillsammans, en tid jag inte vill glömma. En tid jag hoppas på att kunna se tillbaka till utan att få tårar i ögonen varje gång inom en framtid. Jag ångrar ingenting. Allting händer av en anledning. 

Sen det jobbigaste just nu är att jag förlorade inte bara min flickvän, fästmö osv. Utan jag förlorade även en bästavän. En person som fanns där för mig när jag låg och skrek av ångest på nätterna. En person som såg på mig så fort någonting var fel. En person som jag hade så sjukt roligt med. 

Hur glömmer man någon sådan? Det går inte. Jag kommer aldrig glömma henne. Aldrig någonsin. Jag kommer alltid älska henne. Vad som än händer så har vi underbara minnen tillsammans.

 

Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Antagligen så behöver jag väl bara ett avslut liksom, få ut allting. Jag måste avsluta det här kapitlet och börja på nästa. Dock så kommer jag inte ens få med hälften av det jag vill få sagt här då jag har total black out just nu. 

 

 

Ångesten brinner, den växer och den kväver mig. Vad ska man göra när man inte orkar mer? När bägaren liksom runnit över. Jag vet inte längre. Jag vet inte hur jag ska bete mig, vad jag ska göra, vad jag ska säga och inte säga. Allt känns bara som en enda stor soppa just nu. En ond cirkel som man inte kan ta sig ur. 
Vad jag än säger, hur jag än förklarar så går det liksom inte fram. Är det jag som är helt körd i huvudet eller vad sitter det i? Jag fattar fan inte. Har så mycket tankar och åsikter inom mig som vill komma ut, men jag kan inte släppa ut dom. Det går ändå inte fram, så vad är det för mening? Jag får ändå bara skit, då allt vänds emot mig tillslut varenda gång.
Jag är påväg ner igen, och jag ser fan inte ljuset längre. Känner mig tom, kanske som en zombie. Orkar inte resa mig upp, orkar inte göra någonting. Jag vill helst bara ligga här. Låta blicken fastna. Reagerar knappt då någon pratar med mig. Känner mig mer död än levande.

Allt var så jävla bra, jag var lyckligare än någonsin. Men det här, situationen som händer nu, den tar kol på mig. Jag orkar bara inte. Varför ska jag alltid hamna i den här jävla skiten? Vad gör jag för fel? Jag duger inte helt enkelt. Aldrig gjort och kommer aldrig göra. För jag är en människa, som gör fel hela tiden. Vad jag än gör. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

otroligt glad över att vi började prata. du förstår mig och stöttar mig verkligen! du finns för mig hela tiden, och det gör jag för dig med, det vet du. ♥

just nu sitter jag på en pall i stallet. ser min häst framför mig. hon står och lyssnar efter något. men jag vet inte vad. jag hör vattnet smattra på taket. nu nosade vickan (min häst) på datorn och undrade vad jag gjorde. stay with me - ironik spelas på spotify. jag tänker på allting som hänt senaste tiden. på moster, som "blev mördad med grovt våld" men det visade sig att det var en olycka. på danne som gick bort. på alla vänner som jag tappat kontakten med. på att sundsvall är en väldigt grå och dyster stad just nu. alla andra unga människor som gått bort senaste åren. mina tankar snurrar i huvudet hela dagarna, och nätterna. jag är stressad över allt jag har kvar i skolan sedan i fjol som jag måste fixa. nu puttade vickan på datorn och ville ha uppmärksamhet. jag kom också på förut idag att jag och rasmus har varit tillsammans i ett halv år imorgon. tiden går fort.
en annan tanke som jag haft i flera år, är att livet är orättvist. och det visar sig stämma mer och mer varje år. och jag försöker prata med folk om hur jag mår och känner. men det går inte. allt stannar i huvudet. jag får inte fram rätt ord. käns som att ingen förstår mig.
på skolan, tar jag fram fejk smilet och försöker vara glad. vill inte att folk ska se mig ledsen. men om jag ska vara helt ärlig så är jag trasig. förstörd. jag är inte mig själv längre. tappade bort mig för längesen. jag är inte den där glada, sociala tjejen som alltid ser framåt längre. nej. jag är ofokuserad. drömmer mig in i min egen lilla värld. ser ingenting positivt och stänger ut mina vänner. tar mig aldrig tid till att vara med dom längre. hur mycket jag än vill. men jag antar att det är för att jag måste ta lite tid till att hitta mig själv igen. vill inte få andra att vara ledsen och orolig för att jag är det. och nu tog det stopp i mitt lilla huvud. nu vill inte mina tankar dela med sig längre. tyvärr.

så jäkla glad nu faktiskt. har bra kompisar, och en underbar pojkvän. fyller snart 17 också. och min ponny är bäst, vi ska till vännes och tävla i helgen. 

för övrigt så börjar skolan snart, de är lite segt. men ändå rätt kul. saknar klassen osv. tänker faktiskt sattsa på skolan det här året, har struntat i allt för länge nu. och det är det dummaste man kan göra. från och med 7an ungefär så sket jag i skolan totalt nästan. har gått sommarskola i 3 år. man ångrar sig så himla mkt nu efteråt. tänker hur lätt det hade varit om man bara hade kämpat på.