nånting jag har väldigt svårt för är att inte se tillbaka på allting som har varit. sitter jämt och tänker "men så var det ju förut" "förr var allt så jävla bra" osv, ja ni vet. allt man varit med om. och nästan varenda jävla natt ligger jag och tänker på alla misstag, allt man har förstört. och jag blir så arg på mig själv så jag vet inte vart jag ska ta vägen. hur fan tänkte jag? jag vet inte, har inte en jävla aning. sen gör man ju samma misstag flera gånger om. varför lär man sig aldrig? jag säger absolut inte att jag är sen enda som sitter och tänker såhär, eller att jag är den enda som mår dåligt. nej, absolut inte. jag vet om folk som har det 1000 gånger värre. och det gör mig ännu mer ledsen. att man ska behöva gå runt och må skit, knappt kunna le. man får dölja sig bakom ett fejkat leende. det är ett tragiskt samhälle vi lever i idag. te.x soc, bup och all den bullshiten. dehär säger jag med egen erfarenhet och vad jag hört av mina vänner. man kontaktar dom där jävlarna för man vill ha hjälp för att man mår dåligt. men dom tar verkligen inte tag i det förns man sitter där på akutpsyk med uppskurna armar eller om man försökt ta självmord. inte förns DÅ tar dom tag i att man mår dåligt. jag menar, tänk alla som försöker kontakta dom i tid, men dom inte bryr sig, tänker "äh så illa är det inte." MEN det är precis de det är. rätt vare är så sitter dom där, med ett mejl från en person som skrivit att den varit ledsen, som dom har skitit i, som dom sedan får höra nån vecka/månad senare har tagit självmord? hur fan i helvete kan dom skita i folk sådär!? det är ju doms jobb för fan. blir så arg då man hör om sånt där. hur kan dom ens leva med det? förstår verkligen inte.

Jag kräver inte att du ska förstå, jag kräver inte heller att du ska svara på nånting av det här. Mest troligt så läser du det inte ens. Men om du gör det, så svara inte om du absolut inte känner för det. Nämn inte ens att du läst det.

Men en sak ska du iaf veta. 
- Jag älskar dig.