Hur ska jag börja? Jag tänker inte kasta skit. För jag vet att det vi hade var så sjukt mycket bättre än så. Vi var lyckliga tillsammans, för det mesta. Jag vet även att hon fick mig till en mycket bättre och ärligare människa. Jag insåg mina svagheter, jag accepterade min depperition, jag accepterade mitt alkoholproblem. Jag blev starkare. Jag delade även en av dom bästa perioder i mitt liv tillsammans med henne. Hon fick lära känna en del av mig som ingen annan sett, en del jag inte visat för någon annan förut. Jag kände känslor jag aldrig trodde jag skulle känna. En kärlek jag inte trodde var möjlig. Jag såg en ljus framtid för första gången i mitt liv. 

Nu är det annorlunda, men jag klandrar ingen. Vi hade en underbar tid tillsammans, en tid jag inte vill glömma. En tid jag hoppas på att kunna se tillbaka till utan att få tårar i ögonen varje gång inom en framtid. Jag ångrar ingenting. Allting händer av en anledning. 

Sen det jobbigaste just nu är att jag förlorade inte bara min flickvän, fästmö osv. Utan jag förlorade även en bästavän. En person som fanns där för mig när jag låg och skrek av ångest på nätterna. En person som såg på mig så fort någonting var fel. En person som jag hade så sjukt roligt med. 

Hur glömmer man någon sådan? Det går inte. Jag kommer aldrig glömma henne. Aldrig någonsin. Jag kommer alltid älska henne. Vad som än händer så har vi underbara minnen tillsammans.

 

Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Antagligen så behöver jag väl bara ett avslut liksom, få ut allting. Jag måste avsluta det här kapitlet och börja på nästa. Dock så kommer jag inte ens få med hälften av det jag vill få sagt här då jag har total black out just nu.